Läkarlinjen eller?

Hola!

Vad har hänt sen sist?

Jo, min framtidsplaner känns mer ovissa än någonsin... Alltså min närmaste framtid=Guatemala å sen BArcelona kvarstår förtfarande men min karriär, min framtid, mitt liv är en enda oreda! Ok, det är inte så illa som jag vill få det att låta (har umgåtts för mycket med dramaqueen-Amy tror jag...) men det belv liksom inte bättre av att gå på öppet hus påKI.
Det som gäller är:
För att komma in på läkarlinjen via betyg: 20,0 och tur i lottning
via högskoleprov: 2,0 å tur i lottning
För att komma in via prov och intervjubaserad intagning:en av de 200 första med 1,7 på högskoleprovet eller reserv nr 1-200 på förra årets betygantagning (de bortlottade stackarna). Till saken hör att förra året hade reserv t om nr 364 (1) 20,0 i betyg! Vad är det för supermänniskor???
Och innan denna lilla process kan börja för min del behöver jag
Komplettera mina betyg (vilket min, snåla, kommun kan sätta stopp för om det vill sig riktigt illa) och gå tekniskt basår.
Jag blir alldeles matt... Är det värt det?

Grejen är att efter att ha testat sina vingar upptäcker man att Sverige inte är jordens medelpunkt och att det finns såååå många spännande platser att se och om möjligt ännu fler intressanta personer att lära känna. Är det värt att vara "fast" i Sverige, pluggandes i ca 10 år (typ 1,5 för att bli behörig att söka, sen några år för att komma in, sen 6,5 plugg med ev 1 extra år om man missar något vilket inte är helt osannolikt, sen 1,5-2 år som AT-läkare å sen får man legitimationen)... Plus massor med år till för att bli ST-läkare (specialist).
Visst, jag vill bli läkare men är jobbet så viktigt?

Jag vill resa, jag vill se andra kulturer, möta nya människor... Men är det bara en 20-årings äventyrslust? Eller är det så jag är? Om jag istället utbildar mig till sjuksköterska, kommer jag då när jag är färdigutbildad fortfarande vilja utforska världen och ge mig ut för att jobba? Eller kommer den bekväma människan mer ha infunnit sig även hos mig? Jag är helt rådvill.

Det jag vet är att jag:

• Vill ha ett yrke där jag känner att jag gör en insats, att jag bidrar med något som kan hjälpa någon annan.
• Inte vill ha ett kontorsjobb.
• Har möjlighet att plugga(under utbildningen)/jobba utomlands.

Sjuksköterska? Mamma menar att de är en hårt slitande men underbetald yrkesgrupp. Sant, men de gör ett bra jobb och de behövs. Jag e ingen Florence Nightingale och vet inte om min "jag vill hjälpa andra"-attityd också är något som kommer växa bort på samma sätt som äventyrslusten. Svar någon?

Men sjuksköterska är ett yrke man kan utöva över nästan hela jorden, man jobbar praktiskt med människor, man har kollegor vilket jag vill, man hjälper andra, det finns massa olika specialiseringar, man vet vad man "är"(ingen flummig akademiker), det kommer behövas även i framtiden... Men sen var det det där med underbetalda å överarbetande (yttrat från en som verkligen vet). What to do?

HJÄLP!